Sisyfos och gänget

Asså. Nu har jag cyklat förbannat mycket. 50km igår och 55 idag. OCH JAG HAR FORTF INTE SAMLAT IHOP TILL EN VÄTTERNRUNDA. 27 mil har jag fått ihop totalt. Har alltså tre kvar. Jag ser inte Motala än. Då har jag dessutom avverkat dessa 27 på två veckor, fått skavsår i röven, blivit lam i låren, fått en bonnabränna av rang och slitit sönder mina skor. Om en dryg vecka ska jag göra detta plus tre mil på under elva timmar. Det är ju bisarrt.

På vägen ut till Kävlinge idag så trodde jag att jag hittat något. En andra andning. Ett tempo som jag skulle kunna hålla i 30 mil. 35km/h, lagom kadens, fin andning.

När vägen sen svängde visade det sig bara att det varit medvind.

Har en liten cykel-low just nu. Ska ta mig ur den imorrn när gpsen står inställd på Skanör.

Zimny har fortf inte testat sin cykel.

Fubbick.

 

Solsting och kärnkraft

Skåne är förbannat vackert. Det bör poängteras. Dock blåser det från alla håll vilket inte direkt underlättar cyklandet.

Dagens rutt:
Lund-Bjärred-Löddeköpinge-Barsebäcksstrand-Malmö
55km.

Mina axlar är sönderbrända. Hade linne på mig. Bröt säkert mot flera av cyklingens grundregler där. Men på riktigt, DET VAR 30 GRADER!

Dagens stjärt-update:
Bättre. Smorde in med någon form av salva innan det bar iväg och det underlättade faktiskt. Lite småläskigt i början när jag halkade omkring på sadeln.





Fick för mig att jag skulle köra hela sträckan utan paus. Det var dumt. Noll kolhydrater i kroppen och alldeles för lite vatten. Vid Lomma gav benen upp. En äldre dam cyklade om mig på en Monark. Mådde skit när jag kom till hotellet. Lyckades återhämta mig något till första låten på kvällens gig.

Dagens lärdom:
Ät kolhydrater.

Infanterield i Dalby.

Jag kan inte nog understryka hur ont jag har mellan benen.
Tog med cykeln ner till Malmö igår. Nu har jag bestämt mig. Nu ska det tränas.
Inte många dagar kvar till Vätternrundan och man får inte läderhud i röven utan att anstränga sig.

Ja. Detta inlägg kommer kretsa kring de nedre regionerna. Klarar du inte av det är det lika bra att du klickar vidare direkt. För då har du uppenbarligen aldrig suttit på en tävlingscykel. ALLT handlar om mellangärdet.

Tog på mig blöjshortsen och korvtröjan i morse. Bävade för att gå genom receptionen. Tog till slut mod till mig och småsprang förbi sofforna i foajén med cykeln på axeln. Malmö bjöd på strålande sol och vind från fyra håll.

Satte mig på cykeln, klickade i. Höll på att trilla i rondellen utanför hotellet. Noll ära. Hade glömt bort hur växlarna fungerade (Nån briljant människa har uppfunnit ett växelsystem som fungerar olika på vänster och höger sida.).

Dagens rutt:
Malmö-Dalby-Lund-Malmö.
Ensam.
Zimny bangade ur i sista sekund. Han har fortfarande inte satt sig på sin cykel. Han kommer slå mig ändå. Fubbick.

Garmin Explore 1000

Min cykeldator guidar mig till en början på fina landsvägar, genom små byar och Staffanstorp. Vid första korsningen i Staffanstorp lyckas jag inte klicka ur. En Saab saktar in och vill släppa förbi mig. Jag är på väg att trampa igång igen men inser i samma sekund att jag har en för hög växel och inte kommer kunna hålla balansen. Jag står stilla ett ögonblick. Mitt liv passerar revy. Saaben varvar motorn lite lätt. Jag faller. Långsamt åt vänster. Fötterna sitter fast.
Det måste ha sett så vansinnigt löjligt ut.
Skyndar mig upp på cykeln igen. Känner hur skrapsåren svider. Nu gäller det att ta sig över med äran i behåll. Vägrar titta år Saabens håll. Vinglar över övergångsstället.
Skammen.

Vinden friskade i efter det. Rak motvind. Eller motstorm. Tog i allt vad jag kunde och låg likt förbannat i 10km/h. Kul.
Kom till syrrans jobb i Dalby genomsvett och med en lätt sveda mellan skinkorna.

Det var första etappen.

Dalby - Lund gick lättare. kunde hålla 40km/h i sidvind i princip hela vägen. Svedan avtog lite.

Det var andra etappen.

Efter lunch med familjen var det dags för sista sträckan. I takt med att kroppen kallnat tilltog också sadelåkommorna i mellanregionen. Det kändes som att sadeln var ett rivjärn. Med ingefära på.

Med det var iallafall medvind. Och när Burlöv Center tornade upp sig framför mig var både stjärten och sinnet lätt.

Det blev 60km idag.
När jag kom tillbaka till hotellet stod samtliga kvällens konsertgäster i lobbyn. Jag tog min korvdräkt, hjälm och cykel och stormade in i hissen så fort jag bara kunde.

Dagens lärdom:
Klicka ur i god tid före korsningar.

Vasaloppet!

Förmodligen det värsta jag gjort.

Strax innan Hökberg var jag tillochmed redo att bryta.

Men känslan nu. Oj.

Dagen började med att jag glömde mina stavar. Hade varit lite stursk och tyckte vi kunde ta en taxi till starten lite senare. Vi hade i princip noll marginal. Efter sju minuters taxifärd insåg jag att mina stavar stod kvar vid huset. Kanon.

Detta gjorde att vi klev in i fållan med tio minuter till start. Vilket i sin tur gjorde att våra chip inte fungerade förrän vi passerat Smågan. Så om ni råkade följa mig och Zimny via appen var ni förmodligen säkra på att vi försovit oss då det stod "ej startat" i 1.20 efter start.

Förutsättningarna var inte de bästa. Tung snö och inga spår. Började med att fälla en 75-årig man med staven. Det var inte kanon.

Sen blev jag dålig i magen av alla carb-drycker jag fick under loppet. Inte heller super.

Motvind från Sälen till Mora. Och folk som plogade i nerförsbackarna.

Dessutom. De idioter som sagt att Vasaloppet är flackt - det är ju BARA uppförsbackar!

Hade inget fäste. Stakade 90km.

De första 4,7 milen till Evertsberg funkade. Tufft till Oxberg. Sen var det total ångest. Fick plocka fram mentala coachen Runes ord för att försöka vända på saker och ting när jag strax innan Hökberg stannat upp och kroppen inte längre ville jobba.

Det var spännande att se vilka faser man går igenom när man anstränger sig under nio timmar. Ena stunden tror man att man är på väg att svimma. Några kilometer senare är man hur pigg som helst.

Måste tacka alla som var där och hejade under loppet. Det hjälpte så mycket! Framförallt sista tre milen. Även alla medtävlande som kom med glada tillrop när de körde om mig.

Slutspurten var bland det vackraste jag varit med om. Folk överallt som vrålade. Den lilla energi jag hade kvar räckte för att plocka några placeringar och jag fick dessutom trycka fram höger fot över mållinjen för att slå killen i spåret bredvid.

Nu har jag gjort Vasaloppet.

Är så galet stolt.

Sluttid 9h 8min.

Tack till alla som hjälpt mig i den här satsningen:

Team Tynell

Lugnets vasaloppscenter

Salomon

Team Sportia

X-kross

Skigo

Pierre Robert

Garmin

Umara

Swebar

Nu släcker jag bloggen för ett tag framöver. Vätternrundan nästa. Så fort jag börjar cykla kommer jag börja skriva.

Tack för att ni följt med den här månaden!

/Måns (vasaloppsexpert)

I fäders spår för framtida segrar - 9 timmar kvar.

Om åtta timmar står jag där. Förlamad av kyla, med skräck i ögonen och en sömndepriverad kropp.

Om nio timmar går startskottet och all den möda jag lagt ner ska prövas. Var det värt det?

Fem veckor utan en droppe alkohol, ett sunt leverne med rätt kost, träning så ofta jag förmått och ett driv att ta mig an en sport som jag aldrig tidigare testat på eller ens intresserat mig för.

Till viss del handlar detta om att jag vill infria löftet jag gav inför melodifestivalfinalen. Jag ska göra en klassiker för det har jag lovat.

Men mest av allt handlar detta om en egen resa. Jag vill bevisa för mig själv att jag kan om jag bara bestämmer mig för det.

Visst, jag drömmer om en tid under nio timmar. Men huvudsaken är att jag tar mig igenom och att jag, när jag passerar mållinjen, känner att jag gjort allt jag kunnat.

För några år sedan hade jag skrattat om någon frågade om jag skulle göra Vasaloppet. Imorrn ska det bli verklighet.

Och det ska bli så fruktansvärt kul.

Tack för allt stöd jag fått här. Betyder allt.

Vi hörs imorrn kväll. Då skriver jag från Mora. Förhoppningsvis blir det ett glatt inlägg.

/Måns

PS. Jag hann inte riktigt få till ett Vasa-skägg. Tar det nästa år.

Blåbärsbullar - en dag kvar.

Det är inte det lättaste att komma på vad jag ska skriva under vilodagarna. Livet kretsar just nu kring kolhydrater. Och kompression. Och kolhydrater.

Sov i mitt kompressionsställ från 2XU. Fick klaustrofobi. Men vägrade ta av det då jag hört att maratonlöpare sover i sina för att musklerna ska återhämta sig snabbare.

They better.

Det här med kolhydratsladdning trodde jag skulle vara kul. Det är det inte. För varje palsternacks-klyfta jag sätter i mig känner jag hur lite av min kondition och styrka försvinner. Ikväll frossade jag i Ferraribilar och fick dåligt samvete. Menmen, det är ju över snart.

På söndag morgon ska mina kolhydratsdepåer vara överfulla.

Körde till Sälen ikväll. Häpnade över hur fenomenalt lång tid det tar att köra mellan Mora och Berga By. Samt över hur långt det är mellan kontrollerna. Samt över hur långa uppförsbackarna är.

Körde förbi vasaloppsstarten. Det pirrade i hela kroppen. Detta ska bli så förbannat kul! Har nog aldrig satsat så mycket på en tävling i hela mitt liv (Eurovision undantaget).

Lämnade också in skidorna för proffsvallning hos Tynell activity. Är så tacksam för all hjälp jag får och har fått av Team Tynell. Framförallt är jag glad att jag äntligen har en trailer. Det ska man tydligen ha om man kör Vasaloppet.

Så. Nu ska jag ta hand om min stortå. Min kropp krackelerar. Måste bero på kolhydraterna.

/Månsbodarna

Näs-klor - 2 dagar kvar.

Okej jag måste erkänna. Jag och Zimny stod länge i butiken och sneglade på kalsong-speedos men kom till slut till slutsatsen att boxerformade var bäst. Nån måtta får det vara.

De åkte på i morse. Kände mig fortfarande naken när jag klev in i simhallen. Men det är viktigt att vara strömlinjeformad har jag hört. Genomgång av crawl-teknik och sen hopp i vattnet. Simningen är väl den av klassikerns fyra grenar som jag har känt mig tryggast i och det verkade som att även Joakim i tränarstaben var nöjd. Det fanns självklart detaljer som kunde förbättras.

Avslutade dagens pass med en längd fjärilsim. Hade bett Jocke om några pointers på hur tekniken kunde förbättras. Efter att jag demonstrerat min självlärda fjäril bara skakade han på huvudet och log.
Jag antar att det innebär att den är fulländad. Trots att det tog 25 sekunder (och en hel dags andhämtning) att ta sig 25 meter.

Käkade lunch med Sanna Kallur igen. Denna gång satt hon bakom mig och jag råkade nämna hennes namn högt tre gånger utan att veta att hon var där.

Detta skulle egentligen vara den första av tre vilodagar men Zimny insisterade på lite balansträning i backe. Som den erfarna längdskidåkare jag är tog jag genast på mig coach-hatten och instruerade pedagogiskt i tre minuter innan jag frös och åkte hem.

Kolhydratsladdningen tog fart ikväll på restaurang Blackstone. Inleddes med pizza till förrätt och avslutades med sorbet. Drack cola zero för att dämpa ångesten.

En parentes - jag var uppe och kollade backhoppningstornen idag. Vad är det för sinnessjuka människor som ägnar sig åt den sporten?? Inte nog med att tornets backe näst intill är lodrät i 100 meter, de tar dessutom ett SKUTT när de lämnar den. Hoppas innerligt att de inte får för sig att lägga till 150m backhoppning i klassikern i år.

En sport för de vansinniga

Mitt startnummer om ni vill följa live under loppet.

Lugnets skidstadion

/Måns Boklöw