Forza Italia! - 13 dagar kvar

Förväntningarna inför dagens 10 km jaktstart var inte superhöga.
Precis när mitt startskott gick (Fredrik sa "kör") ville några åskådare dessutom ta en bild. Det är väl ingen som springer fram till Northug när han står startklar i startfållan? Jag ställde lydigt upp och det lilla fokus jag hade smälte bort.
Tävlingsledningen (Fredrik) godkände dock min begäran om omstart.

Så stod jag där då, tillbaka i startfållan (en snödriva), med hela Italiens samlade stolthet på mina axlar.*

Började i ett rasande tempo. Stak med frånskjut varvades med elegant diagonalåkning och jag kände mig stark. Jag var helt övertygad om att jag skulle bli omåkt redan under den inledande 3km-rakan men icke. Kilometrarna passerade, jag fick glada tillrop när jag åkte om motionärer som inte visste att Tour de Ski avgjordes just på enmilsslingan runt Stormon just idag.

Italien höll avståndet bakåt och gick i mål på 44min! Inte ett öga var torrt.

Sett till tid kom Italien visserligen trea. Men det var en seger för hela det italienska folket. Och mig.

Efter tävlingen ville FISI, italienska skidförbundet (jag), gärna bjuda de andra tävlande på lunch på Smidgården i Fryksås. Det blev en typiskt italiensk raggmunk och våffla.

Totalt 30km idag också. Vilket innebär att jag kört lite mer än ett vasalopp torsdag-söndag. Har även fått en ny ryggtavla under dessa dagar. 90km är LÅÅNGT. Men görbart.
Idag kretsar min oro mest kring att jag skulle kunna försova mig den 6e. Det vore snöpligt.

Nu hemma i Sthlm igen. Ska vila. Ingen åkning förrän på onsdag. Då bli det 25 varv runt stadion, uteslutande stakning med frånskjut. Min sämsta växel som tydligen är den mest användbara i vasan. Kul.

 Ciao!

/Pietro Piller Cottrer












*För er som inte läste mitt inlägg igår - jag skulle alltså representera Italien i dagens jaktstart.

Mördarmilen - 15 dagar kvar

Har börjat äta gröt.

Bara en sån sak. Och ägg.

Tänkte att ni ville veta.

Började med lite träning med Rikard. Riktigt svårstartade muskler och till en början kändes det som att jag inte lärt mig någonting igår. Men Rikard såg uppenbarligen potential och helt plötsligt var jag en del av Team Tynell. Vet inte riktigt vad det innebär men tyvärr ger det inte automatiskt en bättre vasalopps-tid. Fick ett pannband. Det var najs.

SVT var även där i morse och gjorde ett inslag. Klicka om ni vill se.

Pannbandet

Efter att ha åkt fram och tillbaka på stadion i en timme var det så dags för milen. Inga problem, tänkte jag och drog på i ett rasande tempo i första uppförsbacken. Det var problem. Den tog nämligen inte slut. Fem kilometer senare ville mina vader hoppa av och jag stod fortf och tittade på en lutning.

Efter vad som kändes som en evighet vände det dock neråt. Problemet med längdskidåkning är dock att det inte är speciellt avkopplande neråt heller.

Vi var inte så kaxiga när vi kom i mål.

Käkade lunch i sportcentrat med Sanna Kallur (eller ja, hon satt fyra bord bort) och kände mig som en fullblods-atlet. Möjligtvis med undantag för kladdkakan som råkade slinka ner.

Efter lunch blev det ytterligare en mil i Stångtjärn. Denna gång med andra skidor än Fischer från Dackefejden. Testade att köra i endast kompressionsbyxor (jag hade en överdel på också) vilket funkade kanon. Förutom att jag såg ut som en blå tudelad korv.

En bastu och en bilfärd senare sitter jag nu i Grönklitt och firar fredag med paranötter och en spårkarta. Vem är jag?

/Mupp