Vallafritt - 16 dagar kvar.

Vilken dag!

Började med att alla mina förhoppningar om att överhuvudtaget ta mig igenom vasan grusades. Zimny och jag körde ut till Stångtjärn för 6 km uppvärmning på morgonen. Ordentligt morgonbitter lastar jag ur bilen och inser att min ena bindning gått sönder. Det är omöjligt att laga på plats och jag fryser redan. Hittar ett par reserv-skidor som inte vallats sen 1943 i bilen och tänker naivt att det funkar lika bra. Valla är ju bara ett påhitt för amatörer.
Skidorna har en annan bindning men jag lyckas på något vis trycka fast mina pjäxor och känner att det kommer funka. Kan bara böja foten halvvägs men att böja helt är bara för amatörer.

Så bär det då av. Det har snöat hela natten och snöar fortf. Spåren syns först inte och när vi väl hittar dem väljer skidorna med glädje en annan väg. Så vi går på längd. Det är ingen vacker syn. Och den blir inte bättre av att jag varken har nåt fäste eller något glid på mina Fischer från Finska vinterkriget.

Lite stursk har jag ju erbjudit Peter att gå igenom grunderna i längdskidåkning denna morgon. Den han får se och lära sig av liknar en halt Smeagol med portvinstå som till slut gör 6km på 47 minuter.

Så det började sådär.

Morgonbitter.

Sen var det dags för det beryktade tröskeltestet. Det var inte så farligt som jag trott. Det handlade om att se runt vilken puls som mjölksyran raketade och därigenom få ett obarmhärtigt besked om sin kondition. Vilket jag fick. Jag har en del att jobba på. Men det är lugnt, det är ju lång tid kvar. ;)

Tröskeltest.

Sist men inte minst fick vi två timmars fenomenal instruktion i längdåkningens ädla teknik. Det behövdes. Inte minst efter morgonens kollaps. Rikard är en fantastisk lärare och de två timmarna vi spenderade på en belyst Lugnet stadion ikväll var livsviktiga för framtida segrar. Fick tillbaka en gnutta hopp om att ändå kunna bevista Mora runt 18-snåret den 6e mars.

Imorrn fortsätter resan dit.

/Smeagol

Lite gladare på kvällen.

When in Falun, do as the Faluborna do.