Träningsläger i London - 9 dagar kvar

9 dagar!?
Nu börjar det ju bli allvar. Då kan man ju fråga sig vad jag gör i ett land som haft EN "framgångsrik" längdåkare genom tiderna (han kom trea i en sprint 2015).

Måste vara rätt ensamt tänker jag. Andrew Young, den enda professionella brittiska längdskidåkaren. Hur bestämde han sig för att börja med just den sporten? Är han ute och spårar själv? Vad har han för valla? Har han någonsin behövt saxa med tanke på Storbritanniens låga samt få berg? Så många frågor.

Ligger på hotellrummet i London och drömmer om snö. Ska uppträda i O2 Arena imorrn, en riktig bucket list-grej, och det enda som rullar i mitt huvud är huruvida jag har armbågarna för tätt i stakningen. Fullständigt orimligt.

Har med andra ord inte så mycket att rapportera idag. Mer än att jag var på Vigårda och smakade av deras specialburgare för Mars månad. Det är jag och Daniel Couyet som komponerat den och den består av getostcreme, gulbeta, karamelliserad lök, pumpakärnor och solrosfrön (och kött förstås).
Fenomenalt god! Den perfekta burgaren efter ett vasalopp.

För varje såld burgare går 5kr dessutom till Z&B Foundation och våra skolor i Afrika. Så frossa loss!

Hörs imorrn!

/Queen E

Smitningen - 10 dagar kvar

Jag hade bestämt mig för att bara närvara vid eftermiddagens Grammis-prisutdelning och skippa middagen till förmån för träning.
Så direkt efter galan slängde jag mig in i bilen, bytte om och begav mig till Stadion. Konstsnöspåren blänkte i månskenet och det var uppenbarligen inte bara jag som tänkt denna tanke ikväll. Nivån på åkarna varierade betänkligt. En stav i magen och två kollisioner senare hittade jag äntligen ett spår som jag kunde hålla mig i längre än 50 meter och stakningen kunde börja.

Med utvilade muskler var åkningen något helt annat. Kände mig grymt stark trots konstsnön som krasade som sand under skidorna. Visst, att åka 25 varv (en mil) runt stadion är ungefär lika upplyftande som Det sjunde inseglet, men bättre än inget. Halvvägs in på mitt sista varv, mitt i spurten, släcktes samtliga lampor. Döden hade kommit för att hämta mig. Alternativt stängning 21.00.
Lite snopet eftersom jag var på väg mot ett nytt PB.

Åkte hem. Satte mig i soffan. Inte det minsta trött. Tog en ProPud och en Swebar Marängsviss.
På med löparskorna.
Sprang milen.

NU är jag trött.
Kan även konstatera att det är en förbannad tur att Lidingöloppet ligger i September, ett halvår bort.

Nu Making a Murderer. Vem dödade Theresa?

/Bergman

Studiogröt - 11 dagar kvar.

Idag tog jag med gröt, äppelmos samt tallrik till studion.
Det blev gröt till både frukost och lunch.
Det är ingen hejd på mupperiet.

Beställde även bars och sportdryck från Umara. Ska testa runt lite olika för att se vad magen fixar. Bäst att göra det innan lopp. Tråkigt att stå med 17.000 pers runt sig, precis ha stoppat i sig en ny bar och känna ett desperat behov av att uppsöka muggen. Ännu tråkigare att behöva stanna otaliga gånger för att göra nummer två vid en tall. Även om det finns en viss frihetskänsla i det.

Varje lovande idrottsman har tydligen en mental coach. Någon som går igenom loppet, mentala hinder under vägen, lätta övningar man kan göra för att bli kvitt hjärnspökena. Team Tynell ser uppenbarligen stor potential i mig och på måndag har jag min första session. Tror det kan behövas.
Finns en stor risk att jag går ut för hårt och vill bryta i första backen annars.

 Spelade två timmar tennis ikväll. Har blivit ordinerad att träna ländrygg varje chans jag får så där låg jag, i varje sidbyte, och gjorde plankan. Så fenomenalt ohippt. Nu är jag väl kanske inte definitionen av hipp normalt sett heller men.. ja ni fattar.

Päronkvargen var god.
3/5 på generalkvargsindex.

Tillbaka på skidor imorrnkväll, som de har längtat efter mig!


/Naturtvåan

Stiltje - 12 dagar kvar

Har nog aldrig varit så dåsig och hungrig som idag. Känns som att jag traskat runt i dimma.
Uppfyllde nästan löftet om en vilodag. Inledde med en timme tennis. Rörde mig som Chewbacca.
Träffade inte en serveretur. Vann inte ett eget servegame.
Precis som vanligt alltså.

Jag skulle nog vilja påstå att jag snöat in (ser fram emot kommentarerna från icke svenskspråkiga läsare som gör en google translate på den).

• Har kollat youtube-videon "Vasaloppets sex tuffaste passager " fyra gånger idag. Vansinnigt bra. Ca 40 min.

• Diskuterat huruvida det stämmer att man bara behöver ta sig förbi Evertsberg, sen är man nästan i mål. Ca 120 min.

• Funderat på hur min kolhydratsuppladdning ska se ut. Ska den eventuellt endast bestå av pizza och lösgodis? Era tankar? Ca 30 min.

• På varje hundpromenad har jag kommit på mig själv med att öva tyngdöverföring och balans. Har gungat fram genom Kronobergsparken. Ca 80 min

• Lärt känna min Garmin fenix3-klocka och samtliga funktioner. Älskar den! Ca 90 min.

Vasaloppet har alltså tagit upp ca 6 timmar av min vilodag. Kommer jag snöa in lika mycket på de andra klassiker-grenarna? Hur hinner folk med?

Nu ska jag testa kvarg.

/Rain man

Garmin Fenix 3

Kvarg i stora barg (skånska)

Som ni längtat efter en matbild. Jag ger er en kycklingsallad.

Forza Italia! - 13 dagar kvar

Förväntningarna inför dagens 10 km jaktstart var inte superhöga.
Precis när mitt startskott gick (Fredrik sa "kör") ville några åskådare dessutom ta en bild. Det är väl ingen som springer fram till Northug när han står startklar i startfållan? Jag ställde lydigt upp och det lilla fokus jag hade smälte bort.
Tävlingsledningen (Fredrik) godkände dock min begäran om omstart.

Så stod jag där då, tillbaka i startfållan (en snödriva), med hela Italiens samlade stolthet på mina axlar.*

Började i ett rasande tempo. Stak med frånskjut varvades med elegant diagonalåkning och jag kände mig stark. Jag var helt övertygad om att jag skulle bli omåkt redan under den inledande 3km-rakan men icke. Kilometrarna passerade, jag fick glada tillrop när jag åkte om motionärer som inte visste att Tour de Ski avgjordes just på enmilsslingan runt Stormon just idag.

Italien höll avståndet bakåt och gick i mål på 44min! Inte ett öga var torrt.

Sett till tid kom Italien visserligen trea. Men det var en seger för hela det italienska folket. Och mig.

Efter tävlingen ville FISI, italienska skidförbundet (jag), gärna bjuda de andra tävlande på lunch på Smidgården i Fryksås. Det blev en typiskt italiensk raggmunk och våffla.

Totalt 30km idag också. Vilket innebär att jag kört lite mer än ett vasalopp torsdag-söndag. Har även fått en ny ryggtavla under dessa dagar. 90km är LÅÅNGT. Men görbart.
Idag kretsar min oro mest kring att jag skulle kunna försova mig den 6e. Det vore snöpligt.

Nu hemma i Sthlm igen. Ska vila. Ingen åkning förrän på onsdag. Då bli det 25 varv runt stadion, uteslutande stakning med frånskjut. Min sämsta växel som tydligen är den mest användbara i vasan. Kul.

 Ciao!

/Pietro Piller Cottrer












*För er som inte läste mitt inlägg igår - jag skulle alltså representera Italien i dagens jaktstart.

Tiomilaklubben - 14 dagar kvar.

32km idag. Vilket innebär över tio mil på en vecka. Den enda vecka jag åkt längdskidor.
Faktum är att det börjar kännas riktigt bra. Kanske inte behöver bli överkörd i starten ändå.

Den stora upptäckten idag var den tredje andningen. Inför den sista halvmilen var jag helt förstörd. Ländryggen ville abdikera, fotknölen strejkade och triceps lyste med sin frånvaro.
Men då slog den till. Helt plötsligt var allt glömt och det kändes som att fem-sex mil till inte alls var omöjligt. Det kan också ha berott på mina enormt snabba Maui Jim-brillor (som dessvärre visade sig fungera bättre i solsken än snöfall).

Vi är 8 polare som ska göra klassikern. Imorrn inleder vi dagen med ett enmila-lopp, självklart på initiativ av den snabbaste av oss (det är tyvärr inte jag). Förödmjukelsen är total när jag dessutom får två minuters försprång vid starten.
I vilket fall så fick vi idag veta vilket land var och en representerar. Baserat på kläder, åkstil samt framfusighet i spåret. Jag blev Italien. Det måste ändå innebära en elegant åkstil, eller? Kan tyvärr också handla om att vissa hävdar att jag är en material-åkare. Men troligtvis inte.

Träningsvärken är total och kompressionsbyxorna jobbar natt och dag med att få musklerna att återhämta sig. Efter imorrn får det nog bli några dagars vila. Det har dessutom kommit typ två dm snö ikväll så det kan bli ett mardrömspass.

Välbehövlig.

 Bring it on.

/Arnold

Förbannat schleten.

Mördarmilen - 15 dagar kvar

Har börjat äta gröt.

Bara en sån sak. Och ägg.

Tänkte att ni ville veta.

Började med lite träning med Rikard. Riktigt svårstartade muskler och till en början kändes det som att jag inte lärt mig någonting igår. Men Rikard såg uppenbarligen potential och helt plötsligt var jag en del av Team Tynell. Vet inte riktigt vad det innebär men tyvärr ger det inte automatiskt en bättre vasalopps-tid. Fick ett pannband. Det var najs.

SVT var även där i morse och gjorde ett inslag. Klicka om ni vill se.

Pannbandet

Efter att ha åkt fram och tillbaka på stadion i en timme var det så dags för milen. Inga problem, tänkte jag och drog på i ett rasande tempo i första uppförsbacken. Det var problem. Den tog nämligen inte slut. Fem kilometer senare ville mina vader hoppa av och jag stod fortf och tittade på en lutning.

Efter vad som kändes som en evighet vände det dock neråt. Problemet med längdskidåkning är dock att det inte är speciellt avkopplande neråt heller.

Vi var inte så kaxiga när vi kom i mål.

Käkade lunch i sportcentrat med Sanna Kallur (eller ja, hon satt fyra bord bort) och kände mig som en fullblods-atlet. Möjligtvis med undantag för kladdkakan som råkade slinka ner.

Efter lunch blev det ytterligare en mil i Stångtjärn. Denna gång med andra skidor än Fischer från Dackefejden. Testade att köra i endast kompressionsbyxor (jag hade en överdel på också) vilket funkade kanon. Förutom att jag såg ut som en blå tudelad korv.

En bastu och en bilfärd senare sitter jag nu i Grönklitt och firar fredag med paranötter och en spårkarta. Vem är jag?

/Mupp