Sisyfos och gänget

Asså. Nu har jag cyklat förbannat mycket. 50km igår och 55 idag. OCH JAG HAR FORTF INTE SAMLAT IHOP TILL EN VÄTTERNRUNDA. 27 mil har jag fått ihop totalt. Har alltså tre kvar. Jag ser inte Motala än. Då har jag dessutom avverkat dessa 27 på två veckor, fått skavsår i röven, blivit lam i låren, fått en bonnabränna av rang och slitit sönder mina skor. Om en dryg vecka ska jag göra detta plus tre mil på under elva timmar. Det är ju bisarrt.

På vägen ut till Kävlinge idag så trodde jag att jag hittat något. En andra andning. Ett tempo som jag skulle kunna hålla i 30 mil. 35km/h, lagom kadens, fin andning.

När vägen sen svängde visade det sig bara att det varit medvind.

Har en liten cykel-low just nu. Ska ta mig ur den imorrn när gpsen står inställd på Skanör.

Zimny har fortf inte testat sin cykel.

Fubbick.

 

Solsting och kärnkraft

Skåne är förbannat vackert. Det bör poängteras. Dock blåser det från alla håll vilket inte direkt underlättar cyklandet.

Dagens rutt:
Lund-Bjärred-Löddeköpinge-Barsebäcksstrand-Malmö
55km.

Mina axlar är sönderbrända. Hade linne på mig. Bröt säkert mot flera av cyklingens grundregler där. Men på riktigt, DET VAR 30 GRADER!

Dagens stjärt-update:
Bättre. Smorde in med någon form av salva innan det bar iväg och det underlättade faktiskt. Lite småläskigt i början när jag halkade omkring på sadeln.





Fick för mig att jag skulle köra hela sträckan utan paus. Det var dumt. Noll kolhydrater i kroppen och alldeles för lite vatten. Vid Lomma gav benen upp. En äldre dam cyklade om mig på en Monark. Mådde skit när jag kom till hotellet. Lyckades återhämta mig något till första låten på kvällens gig.

Dagens lärdom:
Ät kolhydrater.

Infanterield i Dalby.

Jag kan inte nog understryka hur ont jag har mellan benen.
Tog med cykeln ner till Malmö igår. Nu har jag bestämt mig. Nu ska det tränas.
Inte många dagar kvar till Vätternrundan och man får inte läderhud i röven utan att anstränga sig.

Ja. Detta inlägg kommer kretsa kring de nedre regionerna. Klarar du inte av det är det lika bra att du klickar vidare direkt. För då har du uppenbarligen aldrig suttit på en tävlingscykel. ALLT handlar om mellangärdet.

Tog på mig blöjshortsen och korvtröjan i morse. Bävade för att gå genom receptionen. Tog till slut mod till mig och småsprang förbi sofforna i foajén med cykeln på axeln. Malmö bjöd på strålande sol och vind från fyra håll.

Satte mig på cykeln, klickade i. Höll på att trilla i rondellen utanför hotellet. Noll ära. Hade glömt bort hur växlarna fungerade (Nån briljant människa har uppfunnit ett växelsystem som fungerar olika på vänster och höger sida.).

Dagens rutt:
Malmö-Dalby-Lund-Malmö.
Ensam.
Zimny bangade ur i sista sekund. Han har fortfarande inte satt sig på sin cykel. Han kommer slå mig ändå. Fubbick.

Garmin Explore 1000

Min cykeldator guidar mig till en början på fina landsvägar, genom små byar och Staffanstorp. Vid första korsningen i Staffanstorp lyckas jag inte klicka ur. En Saab saktar in och vill släppa förbi mig. Jag är på väg att trampa igång igen men inser i samma sekund att jag har en för hög växel och inte kommer kunna hålla balansen. Jag står stilla ett ögonblick. Mitt liv passerar revy. Saaben varvar motorn lite lätt. Jag faller. Långsamt åt vänster. Fötterna sitter fast.
Det måste ha sett så vansinnigt löjligt ut.
Skyndar mig upp på cykeln igen. Känner hur skrapsåren svider. Nu gäller det att ta sig över med äran i behåll. Vägrar titta år Saabens håll. Vinglar över övergångsstället.
Skammen.

Vinden friskade i efter det. Rak motvind. Eller motstorm. Tog i allt vad jag kunde och låg likt förbannat i 10km/h. Kul.
Kom till syrrans jobb i Dalby genomsvett och med en lätt sveda mellan skinkorna.

Det var första etappen.

Dalby - Lund gick lättare. kunde hålla 40km/h i sidvind i princip hela vägen. Svedan avtog lite.

Det var andra etappen.

Efter lunch med familjen var det dags för sista sträckan. I takt med att kroppen kallnat tilltog också sadelåkommorna i mellanregionen. Det kändes som att sadeln var ett rivjärn. Med ingefära på.

Med det var iallafall medvind. Och när Burlöv Center tornade upp sig framför mig var både stjärten och sinnet lätt.

Det blev 60km idag.
När jag kom tillbaka till hotellet stod samtliga kvällens konsertgäster i lobbyn. Jag tog min korvdräkt, hjälm och cykel och stormade in i hissen så fort jag bara kunde.

Dagens lärdom:
Klicka ur i god tid före korsningar.

Vasaloppet!

Förmodligen det värsta jag gjort.

Strax innan Hökberg var jag tillochmed redo att bryta.

Men känslan nu. Oj.

Dagen började med att jag glömde mina stavar. Hade varit lite stursk och tyckte vi kunde ta en taxi till starten lite senare. Vi hade i princip noll marginal. Efter sju minuters taxifärd insåg jag att mina stavar stod kvar vid huset. Kanon.

Detta gjorde att vi klev in i fållan med tio minuter till start. Vilket i sin tur gjorde att våra chip inte fungerade förrän vi passerat Smågan. Så om ni råkade följa mig och Zimny via appen var ni förmodligen säkra på att vi försovit oss då det stod "ej startat" i 1.20 efter start.

Förutsättningarna var inte de bästa. Tung snö och inga spår. Började med att fälla en 75-årig man med staven. Det var inte kanon.

Sen blev jag dålig i magen av alla carb-drycker jag fick under loppet. Inte heller super.

Motvind från Sälen till Mora. Och folk som plogade i nerförsbackarna.

Dessutom. De idioter som sagt att Vasaloppet är flackt - det är ju BARA uppförsbackar!

Hade inget fäste. Stakade 90km.

De första 4,7 milen till Evertsberg funkade. Tufft till Oxberg. Sen var det total ångest. Fick plocka fram mentala coachen Runes ord för att försöka vända på saker och ting när jag strax innan Hökberg stannat upp och kroppen inte längre ville jobba.

Det var spännande att se vilka faser man går igenom när man anstränger sig under nio timmar. Ena stunden tror man att man är på väg att svimma. Några kilometer senare är man hur pigg som helst.

Måste tacka alla som var där och hejade under loppet. Det hjälpte så mycket! Framförallt sista tre milen. Även alla medtävlande som kom med glada tillrop när de körde om mig.

Slutspurten var bland det vackraste jag varit med om. Folk överallt som vrålade. Den lilla energi jag hade kvar räckte för att plocka några placeringar och jag fick dessutom trycka fram höger fot över mållinjen för att slå killen i spåret bredvid.

Nu har jag gjort Vasaloppet.

Är så galet stolt.

Sluttid 9h 8min.

Tack till alla som hjälpt mig i den här satsningen:

Team Tynell

Lugnets vasaloppscenter

Salomon

Team Sportia

X-kross

Skigo

Pierre Robert

Garmin

Umara

Swebar

Nu släcker jag bloggen för ett tag framöver. Vätternrundan nästa. Så fort jag börjar cykla kommer jag börja skriva.

Tack för att ni följt med den här månaden!

/Måns (vasaloppsexpert)

I fäders spår för framtida segrar - 9 timmar kvar.

Om åtta timmar står jag där. Förlamad av kyla, med skräck i ögonen och en sömndepriverad kropp.

Om nio timmar går startskottet och all den möda jag lagt ner ska prövas. Var det värt det?

Fem veckor utan en droppe alkohol, ett sunt leverne med rätt kost, träning så ofta jag förmått och ett driv att ta mig an en sport som jag aldrig tidigare testat på eller ens intresserat mig för.

Till viss del handlar detta om att jag vill infria löftet jag gav inför melodifestivalfinalen. Jag ska göra en klassiker för det har jag lovat.

Men mest av allt handlar detta om en egen resa. Jag vill bevisa för mig själv att jag kan om jag bara bestämmer mig för det.

Visst, jag drömmer om en tid under nio timmar. Men huvudsaken är att jag tar mig igenom och att jag, när jag passerar mållinjen, känner att jag gjort allt jag kunnat.

För några år sedan hade jag skrattat om någon frågade om jag skulle göra Vasaloppet. Imorrn ska det bli verklighet.

Och det ska bli så fruktansvärt kul.

Tack för allt stöd jag fått här. Betyder allt.

Vi hörs imorrn kväll. Då skriver jag från Mora. Förhoppningsvis blir det ett glatt inlägg.

/Måns

PS. Jag hann inte riktigt få till ett Vasa-skägg. Tar det nästa år.

Blåbärsbullar - en dag kvar.

Det är inte det lättaste att komma på vad jag ska skriva under vilodagarna. Livet kretsar just nu kring kolhydrater. Och kompression. Och kolhydrater.

Sov i mitt kompressionsställ från 2XU. Fick klaustrofobi. Men vägrade ta av det då jag hört att maratonlöpare sover i sina för att musklerna ska återhämta sig snabbare.

They better.

Det här med kolhydratsladdning trodde jag skulle vara kul. Det är det inte. För varje palsternacks-klyfta jag sätter i mig känner jag hur lite av min kondition och styrka försvinner. Ikväll frossade jag i Ferraribilar och fick dåligt samvete. Menmen, det är ju över snart.

På söndag morgon ska mina kolhydratsdepåer vara överfulla.

Körde till Sälen ikväll. Häpnade över hur fenomenalt lång tid det tar att köra mellan Mora och Berga By. Samt över hur långt det är mellan kontrollerna. Samt över hur långa uppförsbackarna är.

Körde förbi vasaloppsstarten. Det pirrade i hela kroppen. Detta ska bli så förbannat kul! Har nog aldrig satsat så mycket på en tävling i hela mitt liv (Eurovision undantaget).

Lämnade också in skidorna för proffsvallning hos Tynell activity. Är så tacksam för all hjälp jag får och har fått av Team Tynell. Framförallt är jag glad att jag äntligen har en trailer. Det ska man tydligen ha om man kör Vasaloppet.

Så. Nu ska jag ta hand om min stortå. Min kropp krackelerar. Måste bero på kolhydraterna.

/Månsbodarna

Näs-klor - 2 dagar kvar.

Okej jag måste erkänna. Jag och Zimny stod länge i butiken och sneglade på kalsong-speedos men kom till slut till slutsatsen att boxerformade var bäst. Nån måtta får det vara.

De åkte på i morse. Kände mig fortfarande naken när jag klev in i simhallen. Men det är viktigt att vara strömlinjeformad har jag hört. Genomgång av crawl-teknik och sen hopp i vattnet. Simningen är väl den av klassikerns fyra grenar som jag har känt mig tryggast i och det verkade som att även Joakim i tränarstaben var nöjd. Det fanns självklart detaljer som kunde förbättras.

Avslutade dagens pass med en längd fjärilsim. Hade bett Jocke om några pointers på hur tekniken kunde förbättras. Efter att jag demonstrerat min självlärda fjäril bara skakade han på huvudet och log.
Jag antar att det innebär att den är fulländad. Trots att det tog 25 sekunder (och en hel dags andhämtning) att ta sig 25 meter.

Käkade lunch med Sanna Kallur igen. Denna gång satt hon bakom mig och jag råkade nämna hennes namn högt tre gånger utan att veta att hon var där.

Detta skulle egentligen vara den första av tre vilodagar men Zimny insisterade på lite balansträning i backe. Som den erfarna längdskidåkare jag är tog jag genast på mig coach-hatten och instruerade pedagogiskt i tre minuter innan jag frös och åkte hem.

Kolhydratsladdningen tog fart ikväll på restaurang Blackstone. Inleddes med pizza till förrätt och avslutades med sorbet. Drack cola zero för att dämpa ångesten.

En parentes - jag var uppe och kollade backhoppningstornen idag. Vad är det för sinnessjuka människor som ägnar sig åt den sporten?? Inte nog med att tornets backe näst intill är lodrät i 100 meter, de tar dessutom ett SKUTT när de lämnar den. Hoppas innerligt att de inte får för sig att lägga till 150m backhoppning i klassikern i år.

En sport för de vansinniga

Mitt startnummer om ni vill följa live under loppet.

Lugnets skidstadion

/Måns Boklöw

Speedos och Vaselin - 3 dagar kvar.

"Hej, jag behöver Speedos och Vaselin" är förmodligen inte den vanligaste hälsningsfrasen personalen i Faluns sportbutik möter. Men nån gång ska vara den första. Och nöden har ingen lag.

Dagen inleddes i Sveriges enda Velodrom. Ymnig handsvett redan under resan dit. Har sett bancykling på tv några gånger och det ser ju livsförjävlafarligt ut.
Hampus (vår Falun-guide) hade insisterat på att detta bara skulle bli ett teoripass men jag hade mina absurt tajta cykelkläder med för säkerhets skull. Och mycket riktigt - efter en kort teorigenomgång i ett konferensrum med utsikt över den södra kortsidans 50-gradiga lutning, var det dags för oss att hoppa på cyklarna.
Det fanns en hel drös med grejer som en logiskt tänkande människa genast skulle vägra.

• Skorna sitter fast i pedalerna - livsfarligt
• Inga bromsar - du måste trampa hela tiden, annars flyger du av.
• Har du inte tillräcklig fart i kurvorna faller du och din kropp kommer aldrig vara sig lik.
• Ryggformen i cykling är direkt icke-ergonomisk och förmodligen enormt skadlig.

Men vi vägrade inte.

Efter några varv på säkerhetsgolvet, den yta som inte lutar (vilket jag tyckte var obehagligt nog), började vi klättra uppåt i velodromen. Först till den yta som av något anledning heter "cote d'azur" (lutar endast 16 grader). Sist kurvan.

Varenda cell i min kropp skrek med 20 meter kvar. Det var en vägg. Jag skulle cykla på en vägg. Samtidigt som fem pers står och gormar "cykla snabbare, håll tryck på pedalerna". Idioter.

Helt plötsligt var jag mitt inne i kurvan, lutade 50 grader, hade fem meter till golvet.

Och ville aldrig göra något annat.

Så nu är jag hooked på velodrom och cykling också.

Känns bra inför Vätternrundan.

Efter lunch blev det ytterligare en dryg mil längd i Sörskog. Utan stavar idag med. Tog en lite mer kuperad slinga vilket gjorde det hela betydligt svårare. Men nog bra att starta i vasan och inte ha kört med stavar på länge, kommer ju nästan kännas som fusk när mina skigo-stickor åker fram.

Sist men inte minst tog vi slut på varenda liten kalori av energi som fanns kvar i kroppen genom att spela tennis i två timmar. Inga problem med armbågen och det ser ljust ut inför söndag.

Så till speedos och vaselin.

Imorrn kör vi första simpasset inför Vansbrosimmet
med coach Joakim Berggren. I speedos och enormt snabba simglasögon.

Och vaselin - Johan Wester messade idag och påminde om att jag borde smörja in varenda kroppsdel i vaselin under vasaloppet.

Vilken dag!

Lugnet - världens bästa lekplats!

/S. Ljungskog

Paradiset - 4 dagar kvar.

Asså Sörskog. Vilket ställe. Lugnt, bra snö och så fenomenalt vackert.

Ville verkligen inte gå upp i morse. Satt och muttrade hela bilresan. Gnällde över armbåge, kyla och Trump. När det dessutom var längre dit än jag trott var bitterheten total.
Men så svängde vi in på parkeringen, solen började skina och jag likaså.

Hade tänkt gå en promenad och spara armbågen. Men det var så fint att skidorna åkte fram ändå. Inga stavar dock. Tänkte åka några hundra meter. Blev en mil. Grym balansträning.

Efteråt var det dags för hjärnan att få sitt hos mentala coachen Rune. Visste inte riktigt vad jag och Zimny skulle förvänta oss men Rune visste vad han gjorde. Vi pratade om hur vi skulle lägga upp loppet, etapp-tänk, smärt-hantering, lyckliga minnen som vi skulle förknippa varje etappmål med etc.

Så nu förknippas varje vasalopps-kontroll med känslan efter eller under ett specifikt gig. Målgången är exempelvis en stagedive i Badgastein 2013.

Sen kom Bengt förbi. Massör till yrket. Full koll. Satte senor och muskler på plats. Äntligen fick min armbåge ett namn. Det var varken en golf-eller tennisarmbåge. Det var ett inflammerat muskelfäste. Vilket är positivt. Fick dock inte spela tennis ikväll. Vilket är negativt.

Provade även min kondomdräkt idag. Kunde knappt andas. Rikard hävdar att det ska vara så. Orimligt.
Bild kommer i dagarna.

Pistagenötter nu.

/Korven

Falukorv - 5 dagar kvar

Trodde faktiskt träningsvärken efter femmilen skulle vara värre. Stel är jag ju men den känslan är jag rätt van vid nu efter ca 20 mil på två veckor.

Det stora problemet idag är att den förbannade tennisarmbågen är tillbaka. Som inte är en tennisarmbåge. För den brukar kännas på framsidan. Denna känns på baksidan. Så inte nog med att jag har en armbåge med funktionsnedsättning, den har dessutom inget namn.

Körde till Falun och Lugnets Vasaloppscenter i morse. Jag och Zimny ska spendera veckan här i väntan på domsöndagen. Tillsammans med coach Rikard och Daniel Tynell förstås.

Sämre kan man ha det.

Världens snabbaste brillor från x-kross

Vi tog ett lätt pass idag. Eller det var tanken. Första passet på mina Salomon S-lab (utan skins) och med stavar i rätt längd. Har alltså aldrig kört utan skins tidigare och skillnaden var ENORM. Kände mig som en blandning mellan Bambi och Leif GW i uppförsbackarna.

Men glidet. ÅH vilket glid! Jag fick betalt för varje stavtag och det gick så lätt så lätt. Kände med ens att jag borde tillhöra täten i vasan. Förutsatt att täten håller sig kring nio timmar. Och att armbågen håller. I övrigt kan inget stoppa mig. Förutom fästet möjligtvis. Antar att man vänjer sig.

Insåg också att jag lyckats skaffa mig en sk. längd-bränna. Ser ut som när Travolta byter ansikte i Face/Off. Supersnyggt.

Travolta? Cage? Zelmerlöw?

Avrundade dagen med att få pisk av Zimny i tennis. Kunde åtminstone skylla på armbågs-strumpan jag köpt. Hade (nästan) inte full rörlighet. Imorrn mår armbågen säkert kanon igen.

Godnatt!

/Kikki

Genrep - 6 dagar kvar

Fem mil..

FEM FUCKING MIL!!

Kaxig inför...

När vi kom till Arninge visade det sig att konstsnöslingan var 2,25km lång. Så 22 varv skulle det bli.
Det lät inte så farligt.

Efter två varv var jag slut. Tanken på att det var tjugo kvar gjorde inte saken bättre. Men som vanligt släppte tröttheten i takt med att kroppen värmdes upp och efter ytterligare något varv gick det hur lätt som helst.
Konstsnö är ju lagom kul och framförallt i fem plusgrader med 250 åkare som samsas om två spår på 2,25km. Det var rejält blaskigt och trögt. Samt spårbyte var tionde meter pga barn vars föräldrar valt denna söndag som start för deras längdkarriär. Lägger ingen värdering i det... ;)
Tredje milen var hemsk. Alla möjliga kroppsdelar började säga ifrån, främst fötter och armar/axlar.
Fjärde kommer jag inte ihåg.
Sista milen gjorde allt från lilltån till tinningen ont (glasögonen satt tight).
Orkade dock med en fenomenal spurt sista kilometern med stakning på tå. Inte ett öga var torrt. Eller ja, det var nog bara jag som la märke till den.

Inte lika kaxig efter..

5 mil på 4,5h inkl pauser är jag ändå nöjd med. Hade inneburit strax över 8 timmar i Mora. Det tar sig! Och då har jag ändå en massa att skylla på (man gör tydligen det som längdåkare)!

Duschen efteråt. Jasägerdådet. Bland de bästa duscharna i mitt liv.
Har grava problem med att gå rakt just nu. Men vem bryr sig, jag gjorde det!

Vasaloppet - bring it on!

/DJ Hybris

Glömde sätta igång klockan i början, men jag lovar - det var 50km!

Kolhydratsladdning - 7 dagar kvar.

Det är alltså bara en träningsvecka kvar.
Och det ser ut som att det kommer vara -16 grader vid starten. Kul att stå där i en timme, i en för tajt sparkdräkt utan känsel i fingrar och tår. Ibland undrar jag varför jag ger mig in i sånt här.
Samtidigt, känslan vid en eventuell målgång. Måste få uppleva det!

Det blev ingen träning idag heller. Bara resande och kolhydratsladdning inför morgondagens femmil.

En av de bästa sakerna med att träna så här mycket och länge är ju att man kan stoppa i sig i princip vad som helst kvällen innan. Ikväll blev det en Carbonara på grädde. Till dessert chips och nötter.
Hade haft panik nu om det vore en normal "ligga i sängen och kolla serier-dag" imorrn.
Men icke. För imorrn ska jag ta reda på hur kroppen reagerar på att jobba i mer än tre timmar. Ser med ångestfylld glädje fram emot att gå in på mil fyra - magen gör uppror och armarna vill inte ta ett enda stavtag till - för att sen helt plötsligt känna mig hur fräsch som helst på sista milen. Hoppas det blir så.

Slutspelsskägg in the making också. Gör allt för att se ut som Gustav Vasa nästa söndag.
Kan bli svårt att hinna.

Fick hem grymma produkter från Umara idag också. Riktigt goda och bra bars! Sportdrycken ska testas imorrn.

Hör av mig när jag kört 1,7km konstsnöslinga 30 gånger. Låter kul.

/Gurra

Cheddar - 8 dagar kvar.

Berättade ju igår att jag skulle spela i O2 Arena idag. Såg framför mig en enorm scen och 20.000 i publiken sjungandes Heroes.

Det blev inte riktigt så.

Det var mitt management som hade sått detta frö. I någon skarpsynt stund hade jag visserligen reflekterat över hur litet Eurovision ändå är i England och hur det då kunde komma sig att de valde O2 som venue.

Tog taxi från hotellet i morse. Tyckte den körde åt helt fel håll men valde att inte informera chauffören om detta. Plötsligt stannar han. Går ur. Öppnar dörren.

"We're here"

Det var inte O2 Arena, Det var O2 Forum.

Övre: Forum Nedre: Arena

En mindre diskrepans i publikkapacitet på ca 17.500 pers.

Men jag var glad ändå.

Mindre glad är jag för hur många träningstimmar som försvinner. Sörjde med att stoppa i mig en påse cheddar-chips och gummibjörnar. Det hjälpte inte.

Spenderade däremot de sju timmarnas väntan i logen med att kolla GoPro-filmer från vasaloppsstarten. Det ser rätt soft ut. Trängseln är total. Noll stak med frånskjut där.

Min Fenix3-klocka gjorde uppror idag och skrek RÖR DIG! flertalet gånger i logen. Jag förstår honom. Kan inte vara kul att vara en inaktiv gps-klocka.

Imorrn ska han få.

Hej!

/Tyrell's cheddar

Träningsläger i London - 9 dagar kvar

9 dagar!?
Nu börjar det ju bli allvar. Då kan man ju fråga sig vad jag gör i ett land som haft EN "framgångsrik" längdåkare genom tiderna (han kom trea i en sprint 2015).

Måste vara rätt ensamt tänker jag. Andrew Young, den enda professionella brittiska längdskidåkaren. Hur bestämde han sig för att börja med just den sporten? Är han ute och spårar själv? Vad har han för valla? Har han någonsin behövt saxa med tanke på Storbritanniens låga samt få berg? Så många frågor.

Ligger på hotellrummet i London och drömmer om snö. Ska uppträda i O2 Arena imorrn, en riktig bucket list-grej, och det enda som rullar i mitt huvud är huruvida jag har armbågarna för tätt i stakningen. Fullständigt orimligt.

Har med andra ord inte så mycket att rapportera idag. Mer än att jag var på Vigårda och smakade av deras specialburgare för Mars månad. Det är jag och Daniel Couyet som komponerat den och den består av getostcreme, gulbeta, karamelliserad lök, pumpakärnor och solrosfrön (och kött förstås).
Fenomenalt god! Den perfekta burgaren efter ett vasalopp.

För varje såld burgare går 5kr dessutom till Z&B Foundation och våra skolor i Afrika. Så frossa loss!

Hörs imorrn!

/Queen E

Smitningen - 10 dagar kvar

Jag hade bestämt mig för att bara närvara vid eftermiddagens Grammis-prisutdelning och skippa middagen till förmån för träning.
Så direkt efter galan slängde jag mig in i bilen, bytte om och begav mig till Stadion. Konstsnöspåren blänkte i månskenet och det var uppenbarligen inte bara jag som tänkt denna tanke ikväll. Nivån på åkarna varierade betänkligt. En stav i magen och två kollisioner senare hittade jag äntligen ett spår som jag kunde hålla mig i längre än 50 meter och stakningen kunde börja.

Med utvilade muskler var åkningen något helt annat. Kände mig grymt stark trots konstsnön som krasade som sand under skidorna. Visst, att åka 25 varv (en mil) runt stadion är ungefär lika upplyftande som Det sjunde inseglet, men bättre än inget. Halvvägs in på mitt sista varv, mitt i spurten, släcktes samtliga lampor. Döden hade kommit för att hämta mig. Alternativt stängning 21.00.
Lite snopet eftersom jag var på väg mot ett nytt PB.

Åkte hem. Satte mig i soffan. Inte det minsta trött. Tog en ProPud och en Swebar Marängsviss.
På med löparskorna.
Sprang milen.

NU är jag trött.
Kan även konstatera att det är en förbannad tur att Lidingöloppet ligger i September, ett halvår bort.

Nu Making a Murderer. Vem dödade Theresa?

/Bergman

Studiogröt - 11 dagar kvar.

Idag tog jag med gröt, äppelmos samt tallrik till studion.
Det blev gröt till både frukost och lunch.
Det är ingen hejd på mupperiet.

Beställde även bars och sportdryck från Umara. Ska testa runt lite olika för att se vad magen fixar. Bäst att göra det innan lopp. Tråkigt att stå med 17.000 pers runt sig, precis ha stoppat i sig en ny bar och känna ett desperat behov av att uppsöka muggen. Ännu tråkigare att behöva stanna otaliga gånger för att göra nummer två vid en tall. Även om det finns en viss frihetskänsla i det.

Varje lovande idrottsman har tydligen en mental coach. Någon som går igenom loppet, mentala hinder under vägen, lätta övningar man kan göra för att bli kvitt hjärnspökena. Team Tynell ser uppenbarligen stor potential i mig och på måndag har jag min första session. Tror det kan behövas.
Finns en stor risk att jag går ut för hårt och vill bryta i första backen annars.

 Spelade två timmar tennis ikväll. Har blivit ordinerad att träna ländrygg varje chans jag får så där låg jag, i varje sidbyte, och gjorde plankan. Så fenomenalt ohippt. Nu är jag väl kanske inte definitionen av hipp normalt sett heller men.. ja ni fattar.

Päronkvargen var god.
3/5 på generalkvargsindex.

Tillbaka på skidor imorrnkväll, som de har längtat efter mig!


/Naturtvåan

Stiltje - 12 dagar kvar

Har nog aldrig varit så dåsig och hungrig som idag. Känns som att jag traskat runt i dimma.
Uppfyllde nästan löftet om en vilodag. Inledde med en timme tennis. Rörde mig som Chewbacca.
Träffade inte en serveretur. Vann inte ett eget servegame.
Precis som vanligt alltså.

Jag skulle nog vilja påstå att jag snöat in (ser fram emot kommentarerna från icke svenskspråkiga läsare som gör en google translate på den).

• Har kollat youtube-videon "Vasaloppets sex tuffaste passager " fyra gånger idag. Vansinnigt bra. Ca 40 min.

• Diskuterat huruvida det stämmer att man bara behöver ta sig förbi Evertsberg, sen är man nästan i mål. Ca 120 min.

• Funderat på hur min kolhydratsuppladdning ska se ut. Ska den eventuellt endast bestå av pizza och lösgodis? Era tankar? Ca 30 min.

• På varje hundpromenad har jag kommit på mig själv med att öva tyngdöverföring och balans. Har gungat fram genom Kronobergsparken. Ca 80 min

• Lärt känna min Garmin fenix3-klocka och samtliga funktioner. Älskar den! Ca 90 min.

Vasaloppet har alltså tagit upp ca 6 timmar av min vilodag. Kommer jag snöa in lika mycket på de andra klassiker-grenarna? Hur hinner folk med?

Nu ska jag testa kvarg.

/Rain man

Garmin Fenix 3

Kvarg i stora barg (skånska)

Som ni längtat efter en matbild. Jag ger er en kycklingsallad.

Forza Italia! - 13 dagar kvar

Förväntningarna inför dagens 10 km jaktstart var inte superhöga.
Precis när mitt startskott gick (Fredrik sa "kör") ville några åskådare dessutom ta en bild. Det är väl ingen som springer fram till Northug när han står startklar i startfållan? Jag ställde lydigt upp och det lilla fokus jag hade smälte bort.
Tävlingsledningen (Fredrik) godkände dock min begäran om omstart.

Så stod jag där då, tillbaka i startfållan (en snödriva), med hela Italiens samlade stolthet på mina axlar.*

Började i ett rasande tempo. Stak med frånskjut varvades med elegant diagonalåkning och jag kände mig stark. Jag var helt övertygad om att jag skulle bli omåkt redan under den inledande 3km-rakan men icke. Kilometrarna passerade, jag fick glada tillrop när jag åkte om motionärer som inte visste att Tour de Ski avgjordes just på enmilsslingan runt Stormon just idag.

Italien höll avståndet bakåt och gick i mål på 44min! Inte ett öga var torrt.

Sett till tid kom Italien visserligen trea. Men det var en seger för hela det italienska folket. Och mig.

Efter tävlingen ville FISI, italienska skidförbundet (jag), gärna bjuda de andra tävlande på lunch på Smidgården i Fryksås. Det blev en typiskt italiensk raggmunk och våffla.

Totalt 30km idag också. Vilket innebär att jag kört lite mer än ett vasalopp torsdag-söndag. Har även fått en ny ryggtavla under dessa dagar. 90km är LÅÅNGT. Men görbart.
Idag kretsar min oro mest kring att jag skulle kunna försova mig den 6e. Det vore snöpligt.

Nu hemma i Sthlm igen. Ska vila. Ingen åkning förrän på onsdag. Då bli det 25 varv runt stadion, uteslutande stakning med frånskjut. Min sämsta växel som tydligen är den mest användbara i vasan. Kul.

 Ciao!

/Pietro Piller Cottrer












*För er som inte läste mitt inlägg igår - jag skulle alltså representera Italien i dagens jaktstart.

Tiomilaklubben - 14 dagar kvar.

32km idag. Vilket innebär över tio mil på en vecka. Den enda vecka jag åkt längdskidor.
Faktum är att det börjar kännas riktigt bra. Kanske inte behöver bli överkörd i starten ändå.

Den stora upptäckten idag var den tredje andningen. Inför den sista halvmilen var jag helt förstörd. Ländryggen ville abdikera, fotknölen strejkade och triceps lyste med sin frånvaro.
Men då slog den till. Helt plötsligt var allt glömt och det kändes som att fem-sex mil till inte alls var omöjligt. Det kan också ha berott på mina enormt snabba Maui Jim-brillor (som dessvärre visade sig fungera bättre i solsken än snöfall).

Vi är 8 polare som ska göra klassikern. Imorrn inleder vi dagen med ett enmila-lopp, självklart på initiativ av den snabbaste av oss (det är tyvärr inte jag). Förödmjukelsen är total när jag dessutom får två minuters försprång vid starten.
I vilket fall så fick vi idag veta vilket land var och en representerar. Baserat på kläder, åkstil samt framfusighet i spåret. Jag blev Italien. Det måste ändå innebära en elegant åkstil, eller? Kan tyvärr också handla om att vissa hävdar att jag är en material-åkare. Men troligtvis inte.

Träningsvärken är total och kompressionsbyxorna jobbar natt och dag med att få musklerna att återhämta sig. Efter imorrn får det nog bli några dagars vila. Det har dessutom kommit typ två dm snö ikväll så det kan bli ett mardrömspass.

Välbehövlig.

 Bring it on.

/Arnold

Förbannat schleten.

Mördarmilen - 15 dagar kvar

Har börjat äta gröt.

Bara en sån sak. Och ägg.

Tänkte att ni ville veta.

Började med lite träning med Rikard. Riktigt svårstartade muskler och till en början kändes det som att jag inte lärt mig någonting igår. Men Rikard såg uppenbarligen potential och helt plötsligt var jag en del av Team Tynell. Vet inte riktigt vad det innebär men tyvärr ger det inte automatiskt en bättre vasalopps-tid. Fick ett pannband. Det var najs.

SVT var även där i morse och gjorde ett inslag. Klicka om ni vill se.

Pannbandet

Efter att ha åkt fram och tillbaka på stadion i en timme var det så dags för milen. Inga problem, tänkte jag och drog på i ett rasande tempo i första uppförsbacken. Det var problem. Den tog nämligen inte slut. Fem kilometer senare ville mina vader hoppa av och jag stod fortf och tittade på en lutning.

Efter vad som kändes som en evighet vände det dock neråt. Problemet med längdskidåkning är dock att det inte är speciellt avkopplande neråt heller.

Vi var inte så kaxiga när vi kom i mål.

Käkade lunch i sportcentrat med Sanna Kallur (eller ja, hon satt fyra bord bort) och kände mig som en fullblods-atlet. Möjligtvis med undantag för kladdkakan som råkade slinka ner.

Efter lunch blev det ytterligare en mil i Stångtjärn. Denna gång med andra skidor än Fischer från Dackefejden. Testade att köra i endast kompressionsbyxor (jag hade en överdel på också) vilket funkade kanon. Förutom att jag såg ut som en blå tudelad korv.

En bastu och en bilfärd senare sitter jag nu i Grönklitt och firar fredag med paranötter och en spårkarta. Vem är jag?

/Mupp